Rapporten avslutas med några funderingar. Digitaliseringen genomsyrar nästan all offentlig verksamhet. Ändå hamnar digitala lösningar utanför de strukturer som ska säkra hållbarhet, delaktighet och jämlikhet.
Reflektionen står sist i rapporten, efter verkstadsdelen.
Avslutningsvis vill jag ta chansen att lyfta ett par funderingar från skrivandet, först genom att adressera en risk med att hantera digital inkludering som ett särskilt område och sakpolitiskt mål. Trots att digitaliseringen genomsyrar så gott som all offentlig verksamhet hamnar digitala lösningar på något sätt utanför befintliga strukturer som ska säkerställa hållbarhet, delaktighet och jämlikhet i samhället. Digitalisering är ett av många verktyg som behöver hanteras tvärsektoriellt för att bygga framtidens hållbara samhällen.
Under skrivandet har jag också klurat på vilken typ av kunskap som krävs för att komma till rätta med exkluderande digitalisering. Vi vet att det inte råder någon brist på insikter om att sätta användaren i centrum. Vi vet också att digitala lösningar måste vara överlägsna redan existerande metoder för att man ska kunna tala om ett mervärde för användarna. Trots detta tyder det mesta på att just användarna gång på gång hamnar i kläm i digital självservice. Om Sverige ska leva upp till rättvisekraven och hållbarhetsmålen i Agenda 2030, måste även den tekniska utvecklingen vara rättvis och socialt hållbar. Vad behövs då? Behöver vi stärka kunskapen om rättssäkerhet i digitala möten med välfärden och metoder för konsekvensanalyser?
Det är egentligen märkligt att digitalisering inte hanteras likt annan stadsplanering. När fysiska förändringar planeras görs sociala konsekvensanalyser som utgår från människors olika livssituationer, man identifierar viktiga sociala aspekter som behöver tas om hand i planarbetet och det går att konsekvensbeskriva olika förslag till förändring. På samma sätt borde sociala konsekvensanalyser genomföras i samband med att samhället och välfärden digitaliseras. En rimlig rättviseprincip är att beslut, lagstiftning och policyförändringar utvärderas utifrån vilka konsekvenser de får för de som har det sämst ställt. Samhället måste reagera om de negativa konsekvenserna av en utveckling drabbar de redan mest utsatta. Snarare än att enbart testa användarupplevelsen av en specifik e-tjänst krävs en översyn av den digitala stadsplaneringen.
Med andra ord finns det mycket som kan och behöver studeras vidare med utgångspunkt på det sociala hållbarhetsperspektivet. Rapporten ger exempel på digitala brevlådor och utmaningar i anslutningsgrad. Genom att laborera med statistiken i DERI (digital exkludering risk index, se sidan om DERI) blir det tydligt hur olika allas vardagssituation ser ut. Det måste vara lika enkelt att göra rätt från en mobiltelefon som från en stor skrivbordsskärm.
Vidare har jag funderat på det här med digitala färdigheter; där mötet med det digitala gränssnittet döljer annan viktig litteracitet och kunskap som krävs i det digitala samhället. I rapporten beskrivs exempelvis konsumentfärdigheter, hälsolitteracitet och byråkratisk kunnighet. Jag vill inte förminska behovet av att kunna hantera digitala prylar, data och internet. Digital kompetens är absolut en av flera nyckelkompetenser i dagens samhälle. Funderingen gäller snarare vilka andra typer av färdigheter som krävs för digital självservice. Här finns gedigna teoretiska ramverk att tillgå, men inte så mycket empiri apropå vad som faktiskt krävs för att vara en trygg medborgare i ett digitalt samhälle.
Det jag upplever är spännande med samhällets feedback-loop är att den synliggör olika typer av work arounds och alternativa lösningar i samhällets digitala omställning. Det är tydligt att det digitala omsorgsarbetet rymmer en stor portion administration utanför de mätbara systemen. Här finns det absolut mer att studera. Vilka alternativkostnader uppstår när någon inte har möjlighet att agera i det digitala mötet så som det var tänkt? Vem betalar? I avsnittet om den urbana normen finns berättelser om maktlöshet i relation till e-hälsolösningar och det trots att informanterna samtidigt uttryckte sig positivt om de digitala teknologierna. Här vill jag mest betona vikten av forskning om digitalisering utanför den vanliga digitaliseringsberättelsen med olika vetenskapliga verktyg och discipliner, allra helst i tvärvetenskapliga team.
Jag har återkommit flera gånger under skrivandet till Folkhälsomyndighetens modell över områden som har ett avgörande inflytande på folkhälsans utveckling (bild 9, sidan 45 i rapporten). Modellen synliggör kluster av ansvars- och politikområden som annars riskerar att bli stuprör och försvåra på en medborgarnära mer praktisk nivå. Det är sedan länge etablerat att digitala klyftor är en del av existerande sociala strukturer i samhället. Av den anledningen bör digital inkludering vara en tydlig del av sektorn som hanterar ekonomisk och social exkludering. Då måste digitaliseringspolitiken samverka med angränsande politikområden och den operativa verksamheten måste resurssättas enligt förväntningar på att konkretisera en hållbar samhällsutveckling.
Sammantaget finns det inget enkelt recept för att skapa hållbarhet, delaktighet och jämlikhet i samhället. Att skapa en digitalisering som inte lämnar någon utanför kräver ett helhetsperspektiv som vi inte har idag. Jag hoppas att den här rapporten ger insikter och inspiration för att fördjupa kunskap och samverkan över politikgränser för ett mer hållbart samhälle utan digitala samhällshinder.
Läs hela avsnittet
Digital delaktighet. Digitalisering som inte lämnar någon utanför, sidorna 113–114 (PDF). Länken öppnar rapporten på rätt sida i de flesta webbläsare.