Digidelnätverket

Digitalisering har i stor utsträckning använts som ett verktyg för att möta ökade krav på effektivitet, standardisering och uppföljning. I takt med detta har digital självservice blivit norm i många samhällsfunktioner.

Rapporten Gotland i en digital tid – förutsättningar för digital inkludering visar hur denna utveckling har förändrat hur ansvar för information, ärendehantering och problemlösning är organiserat. Digital inkludering handlar därmed inte om teknik i sig, utan om hur teknik används för att realisera vissa sätt att styra och organisera verksamhet.

När självservice blir norm förändras ansvar

I många digitaliserade processer förutsätts att individen själv kan förstå information, legitimera sig digitalt, välja rätt tjänst och hantera avvikelser när något går fel. Det som tidigare låg inom organisationens ansvar har i allt högre grad blivit ett individuellt åtagande.

Rapporten visar att detta inte är ett problem som rör vissa människor, utan en konsekvens av hur systemen är utformade. När självservice görs till norm utan motsvarande organisatoriskt stöd uppstår exkludering som ett systemfenomen.

Betalningar och legitimering är styrningsfrågor – inte specialproblem

Betalningar, digital legitimering och åtkomst till tjänster framträder i rapporten som återkommande trösklar i vardagen. Dessa funktioner är ofta organiserade som förutsättningar för deltagande, snarare än som stödjande delar av ett system.

När korrekt agerande, kontinuerlig uppkoppling och rätt tekniska val tas för givna, uppstår problem som inte är undantag utan återkommande mönster. Det blir särskilt tydligt i situationer där flera system samverkar, eller där livet tillfälligt är mer komplext än systemen tillåter.

Digitaliseringens organisering påverkar även arbetsmiljön

Rapporten synliggör också hur denna styrningslogik påverkar arbetsmiljön inom offentlig sektor. Medarbetare möter konsekvenserna av digitala system som är optimerade för effektivitet, men som inte alltid tar höjd för variation i behov, situationer eller samverkansproblem mellan system.

När handlingsutrymmet är begränsat och undantag är svåra att göra, flyttas belastningen från system till både medborgare och anställda.

Samma problem uppstår om och om igen

Ett centralt resultat i rapporten är att problemen sällan är tillfälliga. De återkommer månad efter månad, eftersom de är inbyggda i hur digitala processer styrs och följs upp.

Detta visar att digital inkludering inte kan hanteras genom punktinsatser eller riktade stödåtgärder, utan kräver förändringar i hur system planeras, beställs, införs och förvaltas.

Rapportens bidrag: från kartläggning till styrningsansvar

Gotland i en digital tid stannar inte vid att beskriva problemens omfattning. Ett centralt bidrag är att rapporten konsekvent översätter återkommande digitala hinder till frågor om styrning, ansvar och organisering.

Varje tematiskt avsnitt avslutas med konkreta förslag på åtgärder som riktar sig till Region Gotland som organisation – inte till enskilda verksamheter eller individer. Förslagen rör hur digitala system planeras, beställs, införs och följs upp, och synliggör därmed digital inkludering som en ledningsfråga snarare än en stödverksamhet.

Åtgärderna handlar exempelvis om att:

• Organisera digital service utifrån livshändelser snarare än förvaltningslogik
• Tydliggöra systemansvar för betalningar, legitimering och informationsåtkomst
• Väga in konsekvenser för användare och medarbetare i digitaliseringsbeslut
• Skapa handlingsutrymme för verksamheter när standardiserade system inte räcker

Detta innebär ett tydligt skifte i ansvar. Digital exkludering framstår inte som ett resultat av bristande kompetens eller anpassningsförmåga hos vissa grupper, utan som en förutsebar konsekvens av hur digitalisering styrs och prioriteras.

I den meningen fungerar rapporten som ett styrningsunderlag: den visar inte bara var problemen uppstår, utan vilka organisatoriska val som behöver omprövas för att de inte ska fortsätta upprepas.

En rapport att läsa och använda

Rapporten rör sig smidigt mellan nationella strukturer och lokala exempel, vilket gör den användbar långt utanför Gotland.

Just den pendlingen gör att rapporten enkelt kan fungera som underlag för egna lokala kartläggningar och samtal – oavsett om man arbetar i kommun, region, myndighet eller civilsamhälle. Den erbjuder både ett analytiskt ramverk och konkreta frågor att ställa om hur digitalisering faktiskt fungerar i praktiken.

För den som vill förstå digital inkludering som en fråga om styrning, organisering och ansvar – och inte enbart om teknik eller kompetens – är detta en rapport som ger både igenkänning och riktning.