Digitaliseringen av välfärden präglas av att rättsregler kommer från olika håll och reglerar olika frågor utan att det alltid är tydligt för tillämpare vilka som har företräde eller vilka som behöver prioriteras (jfr Pettersson, 2022). Bemötande i offentlig förvaltning hör ihop med centrala förvaltningsrättsliga principer om legalitet, saklighet, service och rättssäkerhet (Kindström Dahlin, 2022). Kraven på service finns i 6 § förvaltningslagen och ska anpassas till den enskildes egna resurser och förutsättningar att ta tillvara sin rätt. Detta gäller även när samhällsfunktioner blir digitala.
Ramverket kopplar till lagstöd, konventioner och vägledande politiska deklarationer som på olika sätt berör det allmännas ansvar gentemot den enskilde.
Tillämplig rätt
Regeringsformen (1974:152)
1 kap. 2 § regeringsformen säger att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare ska det allmänna verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Regeringsformen ger här bland annat uttryck för människovärdesprincipen och likabehandlingsprincipen (Kindström Dahlin, 2022). De ska båda genomsyra tolkningen av andra rättsliga bestämmelser. Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att varje digitalisering prövas mot dessa konstitutionella krav.
Förvaltningslagen (2017:900)
Förvaltningslagen konkretiserar hur myndighetsutövning och service ska utformas i mötet med enskilda. En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla (6 §), vara tillgänglig (7 §), samverka med andra myndigheter och i rimlig utsträckning underlätta för den enskilde genom att själv inhämta uppgifter (8 §), samt säkerställa att information är begriplig även för den som inte behärskar svenska eller har funktionsnedsättningar som begränsar förmågan att se, höra eller tala (13 §). När digitala processer är svåra att förstå ökar risken för att göra oavsiktliga fel som leder till regelbrott och i värsta fall påföljder, exempelvis sanktionsavgifter. Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att digitala gränssnitt och processer prövas mot lagens krav på tillgänglighet, begriplighet och service.
Språklagen (2009:600)
Språklagen fastslår att svenska är huvudspråk i Sverige (4 §) och att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt (11 §). Rättighetsefterlevnad innebär här att systemgenererat språk, felmeddelanden, kallelser och beslutsmotiveringar prövas mot lagens krav på enkelhet och begriplighet, inte bara mot tekniska standarder för tillgänglighet. Det gäller att digitala tjänster, automatiserade meddelanden, systemtexter och gränssnitt är formulerade så att de kan förstås av den de riktar sig till.
Diskrimineringslagen (2008:567)
Diskrimineringslagen fastställer att bristande tillgänglighet kan utgöra diskriminering när en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder inte vidtas (1 kap. 4 §). Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att digitala lösningar prövas mot både diskrimineringsförbudet och tekniska standarder. Tillgänglighet och universell utformning är inte tekniska ambitioner utan rättsliga krav.
Socialtjänstlagen (2025:400)
Socialtjänstlagen fastställer att socialtjänsten ska främja jämlika och jämställda levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet (2 kap. 1 §), arbeta förebyggande och vara lätt tillgänglig (2 kap. 4 §) samt bedriva uppsökande verksamhet och upplysa om socialtjänsten och vilka insatser den kan erbjuda (6 kap. 3 §). För äldre betonas särskilt självständighet och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra (8 kap. 2–3 §§). För personer med funktionsnedsättning betonas delaktighet i samhällets gemenskap (8 kap. 10 §). Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att digitala lösningar inom vård, omsorg och socialtjänst prövas mot dessa krav.
Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)
3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen slår fast att målet är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde, och den som har det största behovet ska ges företräde. Lagen kräver också att hälso- och sjukvården ska arbeta förebyggande (3 kap. 2 §). Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att digitala vårdvägar prövas mot lagens krav på lika villkor och behovsbaserad prioritering. När digitala ingångar till vården i praktiken ger snabbare tillgång åt den som har digital kapacitet snarare än störst medicinskt behov, riskerar behovsprincipen att sättas ur spel.
Patientlagen (2014:821)
Patientlagen syftar till att stärka patientens ställning genom integritet, självbestämmande och delaktighet (1 kap. 1 §). Patienten ska få information om sitt hälsotillstånd och behandlingsalternativ (3 kap. 1 §), informationen ska anpassas till mottagaren (3 kap. 6 §) och vårdgivaren ska försäkra sig om att patienten har förstått (3 kap. 7 §). Vården ska utformas i samråd med patienten (5 kap. 1 §). Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att digitala vårdtjänster prövas mot lagens krav på anpassad information, förståelse och samråd.
Konsumentköplagen (2022:260)
Konsumentköplagen omfattar köp av digitala tjänster och digitalt innehåll. Lagen gäller även när konsumenten betalar med sina personuppgifter i stället för pengar (1 kap. 7 §). Många vardagsnära funktioner tillhandahålls i gränslandet mellan offentlig service och kommersiella aktörer. Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att pröva möjligheten att förstå villkor, utkräva ansvar och få rättelse vid brister, oavsett om tjänsten är offentlig eller kommersiell.
Dataskyddsförordningen (GDPR)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (dataskyddsförordningen, GDPR) gäller direkt i Sverige sedan 2018 och kompletteras av dataskyddslagen (2018:218). Förordningen reglerar all behandling av personuppgifter och kräver bland annat rättslig grund (artikel 6), särskilt skydd för känsliga uppgifter som hälsa (artikel 9), dataskydd genom design (artikel 25) och rätt att inte underkastas helt automatiserade beslut med väsentliga konsekvenser (artikel 22). Rättighetsefterlevnad innebär här exempelvis att dataskydd byggs in i digitala system i enlighet med förordningens krav på dataskydd genom design.
Förordningen om digitala tjänster (DSA)
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 om digitala tjänster reglerar plattformars ansvar för innehåll, transparens och systemrisker. Förordningen ställer krav på att mycket stora plattformar analyserar och hanterar systemrisker, däribland spridning av desinformation och manipulativ design. Den ger enskilda rätt till information om varför innehåll rekommenderas eller modereras och ställer krav på transparens i algoritmiska system. För fördjupning om DSA:s tillsynsstruktur och plattformars människorättsansvar, se Global Digital Human Rights Network (GDHRNet), ett EU COST Action-nätverk.
Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (2018:1937)
Lag 2018:1937 om tillgänglighet till digital offentlig service, även kallad DOS-lagen, genomför Webbtillgänglighetsdirektivet (2016/2102) och kräver att offentliga aktörers digitala service ska vara möjlig att uppfatta, hanterbar, begriplig och robust. Lagen kompletterar diskrimineringslagens förbud mot bristande tillgänglighet med konkreta tekniska krav och en tillsynsmekanism.
Lagen om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet (2023:254)
Lagen om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet genomför Tillgänglighetsdirektivet (2019/882) och trädde i kraft den 28 juni 2025. Lagen ställer tillgänglighetskrav på konsumentprodukter och tjänster inom elektronisk kommunikation, bank- och betaltjänster, e-handel, e-böcker, passagerartransport och audiovisuell media, samt på självbetjäningsterminaler. Lagen kompletterar DOS-lagen genom att tillgänglighetskraven når utanför offentlig sektor och in i den kommersiella vardagen.
Mänskliga rättigheter skyddas i flera konventioner
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) skyddar bland annat rätten till privatliv (artikel 17), rätten att söka och ta emot information (artikel 19), rätten att delta i offentliga angelägenheter (artikel 25) och likhet inför lagen (artikel 26). Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) fastslår principen om progressiv realisering (artikel 2.1), det vill säga att en stat inte får backa från uppnådd rättighetsnivå, samt att rätten till hälsa (artikel 12) och utbildning (artikel 13) gäller alla på ett lands territorium utan diskriminering. Funktionsrättskonventionen (CRPD) kräver universell utformning och icke-diskriminering (artiklarna 5 och 19). Barnkonventionen (CRC) fastslår att barnets bästa ska beaktas i alla processer som rör barn (artikel 3) och ger barn som söker asyl särskilt skydd (artikel 22). Flyktingkonventionen och non-refoulement-principen ger folkrättslig grund åt rätten att inte registreras eller spåras på sätt som äventyrar skyddsbehovet.
Europakonventionen, som gäller som svensk lag (lag 1994:1219), skyddar bland annat rätten till privatliv (artikel 8) och yttrandefrihet (artikel 10). EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna fastställer rätten till skydd av personuppgifter (artikel 8) och rätten till god förvaltning (artikel 41).
Internationella konventioner som Sverige ratificerat gäller parallellt med den nationella lagstiftningen. Barnkonventionen (CRC) är inkorporerad i svensk lag sedan 2020 och Europakonventionen gäller som svensk lag sedan 1995 (lag 1994:1219). Övriga gäller som folkrättsliga åtaganden som ska beaktas vid tolkning, tillämpning, politik och riktlinjer. FN:s funktionsrättskommitté granskade Sverige 2024 och konstaterade bland annat att det saknas tillräckliga möjligheter för enskilda att klaga och få upprättelse i fall där kommuner och regioner brister i genomförandet av rättigheterna.
Europeiska förklaringen om digitala rättigheter och principer Den Europeiska förklaringen om digitala rättigheter och principer för det digitala decenniet (2023/C 23/01) är en interinstitutionell deklaration antagen av Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Den är inte rättsligt bindande men utgör en gemensam politisk referensram för hur digitalisering ska utformas med respekt för grundläggande rättigheter.
Förklaringen är uppbyggd kring sex kapitel: människan i centrum, solidaritet och inkludering, valfrihet, deltagande i det digitala offentliga rummet, säkerhet och egenmakt samt hållbarhet. Den fastställer bland annat att tekniska lösningar ska respektera grundläggande rättigheter och möjliggöra utövandet av dessa (2a), att ingen ska lämnas utanför den digitala omställningen (2b), att alla ska ha tillgång till konnektivitet till rimligt pris (3), att alla bör ha möjlighet att förvärva digitala färdigheter (4), att transparens ska råda i användningen av algoritmer och AI (9b), att alla bör ha tillgång till en tillförlitlig digital miljö som präglas av mångfald (12), att digitala produkter och tjänster ska vara säkra och skydda den personliga integriteten (16), och att digitala produkter bör utformas så att deras negativa miljöeffekter minskas (23).